Lust och olust

Jag har varit så ledsen de senaste dagarna och det känns som att hela min kvinnlighet är ifrågasatt i grunden. Riktigt så är det inte, även om känslorna drar iväg. Det handlar om min och makens olika lust till sex.
 
Under fler år tycker jag att hans intresse för mig och sex har minskat. Jag har ofta känt mig oattraktiv i hans ögon och varit ledsen över att de gånger han tar initiativ till sex är få.
 
När vi pratat om detta har hans standardsvar varit att han inte vet varför och att han visst tänder på mig. För ett par dagar sedan kom vi att prata lite mer om detta och han berättade att han inte brukar känna lust i vardagen och att han sällan blir kåt, men att han inte har några problem att bli det när jag vill ha sex. Han sa också att han har dåligt samvete över sin infertilitet att det har minskat hans intresse för sex.
 
Efter lite analyserande har jag dock konstaterat att det egentligen är jag som har förändrats och inte han. Jag har gärna sex varje dag eller flera gånger om det ges tillfälle. Så här det aldrig tidigare varit för mig. Det började för cirka ett år sedan och har hållt i sig. Jag är så glad över min lust. Men så ledsen över att jag och min man inte matchar och över den ständigt återkommande känslan av att inte vara åtrådd eller älskad.
 
Bilden är från gårdagens kvällspromenad. Jag älskar detta ställe!

Diet

Jag är överviktig och har varit det länge. Nu tänkte jag ändra på det. Idag är dag 2 på diet. ☺ En nackdel är att all vätska rinner ur en i början och att man måste kissa hela tiden. 😒 Fördelen med det är ju helt klart att det lär visa sig på vågen. Bra med lite extra pepp i början!
 
 
Midsommarfirandet ägde rum hos goda vänner. Underbart slappt och okomplicerat. God mat och skönt häng. Vädret var väl ingen hit, men det kan man ju mer eller mindre räkna med på midsommar.

Flickan får skulden

Jag har nyligen läst Fredrik Backmans "Björnstad". Jag tyckte om den, samtidigt som den gjorde mig arg och ledsen. En flicka blir våldtagen och hela bygden vänder sig emot henne och ger förövaren sin sympati. Några människor visar mod, gör skillnad och får bygden att tänka efter. Föräldrarna står som klippor, orubbliga, för sin dotter. 
 
Jag tänker många saker om det som sker i boken:
 
 
1. Offret får skulden. Så är det i det flesta fall när ett barn/flicka/kvinna blir våldtagen. Fredrik Backmans beskrivning av verkligheten slår hårt och skoningslöst och jag gråter som ett barn för alla de som utsatts och utsätts varje dag. Jag gråter för mig själv, för barnet, för 13-åringen. 13-åringen vars far var den första att skandera "hora!". 
 
2. Det utopiska i vändningen, i stödet och i modet. Beskrivningen av ett skeende som är så långt ifrån verkligheten att det blir orealistiskt. Jag tänker att det är just så (!) man kunde önska att det alltid var, att varje brottsoffer fick det stödet och att flera människor skulle ha mod nog att stå emot gruppen och våga tänka själva och agera som vuxna tänkande individer. 
 
3. När jag samlat mig och fått ordning på tankarna ändrar jag mig. Jag tänker och vill tänka, att det som sker, det som Backman beskriver, är ett budskap. Många läser hans böcker. Om boken kan få någon att tänka efter, någon att visa mod, någon att be om ursäkt för sitt beteende - då, har han nått längre än många människor gör under hela sina liv.