Ett brev till min man

Flytt fältet och staden. Orkar inte med honom. Allt är svårt just nu och hos honom finns inget stöd att hämta. Har så många saker att säga honom, men tänker inte göra det. Har sagt så mycket och förklarat så mycket och han förstår ändå inte. Så jag skriver här istället för att skriva ytterligare något till honom som han inte kommer att förstå eller besvara. Varning för ett mycket bittert inlägg.
 
När vi i mitten 2015 bestämde oss för att försöka bli gravida var vi glada och förväntansfulla inför vad som väntade oss. För mig övergick glädjen i ångest när det visade sig att de p-piller jag ätit, hjälpt mycket bra mot PMS. Mitt liv reducerade med 50 % och jag hade även svårt att leva den återstående delen efter PMS:ens omilda behandling varje månad.
 
Mitt mående var ofta en källa till gräl. Du tyckte att du gjorde så gott du kunde för att stötta. Samtidigt som jag inte kände ditt stöd. Varje gång jag bad dig anstränga dig mer blev det gräl, du kände dig påhoppad och som att inget du gjorde dög. 
 
Upprepa ovanstående scenario en gång per månad tills vi kommer fram till februari i år.
 
Vi gör IVF för tredje gången. Nu långa protokollet. Mitt liv reduceras med nära 100 %. Inget är roligt längre, har inte lust att göra något alls. Det enda jag känner är ilska och ångest. Det går inte över. Jag kan knappt umgås med folk, har ingen lust att prata, med någon, vill bara vara ifred. Arg även när jag är själv. Finns ingen lättnad, ingen mildring. Jag vaknar arg och jag somnar arg, varje dag.
 
Behandlingen funkar och vi får ut ägg som befruktas. Känner något som i bästa fall kan beskrivas som glädje, en kort stund. Sen är jag arg och ledsen igen. 
 
Ett ägg återförs. Kan inte glädja mig. Tänker från början att det är kört. Skillnaden mellan dig och mig är att du varken vet eller känner något av vad som händer efter återföringen. Jag tar en annan medicin än tidigare, den är inte så trevlig. Som ruvare känner du och analyserar varje skiftning i din kropp, all vaken tid. Smärtor, klåda, humör - allt kan vara ett tecken, eller inte. Varje toalettbesök är en dom. Varenda av de tre dagliga införandena av progesteron, med vit applikator, är ett test. Inget av detta vet du något om eller märket något av. Det enda du behöver göra är att vänta.
 
Det är din kropp som är anledningen till att vi går igenom allt detta. Det är inte ditt fel, det är ingens fel. Likväl är det ett faktum. Det är min kropp som utsätts för olika sorters läkemedel med en mängd otrevliga biverkningar. Det är mitt heligaste som hela tiden ska fläkas upp till allmän beskådan för diverse läkare och personal. Du kan bara sitta bredvid. Du gör det bra, sitter bredvid.
 
Du tycket det är svårt att inte veta om du kan röra mig eller inte och svårt att veta vilket humör jag är på. "Detta är svårt för dig med"! Det vet jag. Jag vore dock tacksam för lite nyanser i ditt tänk.
 
Att försöka bli gravid tillsamnans med dig har förstört mitt liv. Nu sitter jag här. Bruten och vet inte hur jag ska kunna laga allt som har förstörts under de senaste två åren.

Välbehövligt soffmys

Tänk att dagen ändå blev okej. Har arbetat så intensivt att ångesten trängts undan. En av anledningarna till att jag inte ser det som ett alternativ att stanna hemma från jobbet trots att jag mår väldigt dåligt, är att jag av erfarenhet vet att det hjälper att jobba. Har hanterat både ångest och depression på så sätt under alla år. Jobbet har alltid fungerat (inte alltid optimalt dock). Att jag sedan försökt ta livet av mig på fredagkvällen är en annan sak. I något sådant läge är jag inte nu.
 
Känner stress över att jag inte orkar med min man riktigt. Inte orkar prata med folk i telefon och inte orkar träffa folk och umgås. Jag har det bra här i soffan med en brasa och en man i andra soffändan, som inte frågar en massa utan mest bara är. 
 
 

Minnen av aga

Mina föräldrar är två människor som båda vuxit upp på landet. Vi har aldrig pratat om det, men jag är säker på att aga (barnmisshandel) tillämpades under deras uppväxt, som ett inslag i vardagen och familjelivet. Min far har berättat att hans far, min farfar, inte var någon snäll människa. Han har aldrig sagt det i klartext, men det har gått att läsa mellan raderna, att han misshandlade sin fru, min farmor. Jag har aldrig träffat honom och det gör mig inget. 
 
Under min och mina syskons uppväxt förekom aga (barnmisshandel) som ett vanligt inslag. Hade någon av oss gjort något "dumt" eller var olydig så fick vi stryk. Det kunde vara allt ifrån örfilar till, smisk eller slag mot olika kroppsdelar. Emellanåt var vi rädda för våra föräldrar. Ibland kunde mamma säga: "vänta du bara tills pappa kommer hem". Då visste man att man skulle få stryk. 
 
När vi grät och bad dem att inte slå något av syskonen kunde de uppgivet svara "vad ska jag göra då"? Som att de inte visste något annat sätt.
 
Jag är inte ond på mina föräldrar. Jag tänker att de var produkter av sin egen uppväxt. Dock kan jag aldrig tycka att det är ett försvar för att slå barn. Men det kan vara en förklaring.
 
Jag kan inte säga hur ofta de slog oss, men jag minns inte det som att det var så vanligt utan något som förekom då och då. Jag har svårt att säga att vi blev misshandlade, trots att jag är medveten om att det var precis så det var. Jag minns att jag någon gång hotade med att ringa polisen, vi visste ju att det var olagligt att slå barn. Då skrattade de och sa "gör det du". 
 
Sista gången pappa slog mig var jag tonåring. Jag slog tillbaka och misshandeln upphörde. 
 
Jag älskar mina föräldrar, men hatar det de gjorde mot oss. Att bli slagen som barn har antagligen påverkat mig på många olika sätt. Både som barn och nu som vuxen.
 
En sak är jag säker på: i mitt hus kommer aldrig sådana "uppfostringsmetoder" att förekomma.
 
 
 

Liknande inlägg