"Du ska inte tro att du är något"

Jag vet inte hur mycket jag har berättat om min uppväxt och ursprung? Inte så mycket tror jag, så här kommer några rader.
 
Man kan fundera mycket och länge över vad som formar en människa och varför man blivit som man är. Jag tänker att uppväxen lägger grunden för ens vuxna liv i mångt och mycket. 
 
Jag är uppvuxen på landet på en liten bondgård där vi hade höns, grisar och mjölkkor. Vi hade skog och mark och odlade mycket själva. I vuxen ålder har jag förstått att vi var ganska fattiga och att gården med nöd och näppe gick runt. Inget fick gå till spillo och det var mycket sällan vi fick nya kläder eller leksaker. Å andra sidan minns jag inte att vi saknade något gällande materialla ting och det fanns alltid mat. Vi ärvde mycket från släktingar. På gården fick alla hjälpas åt, i mån av ålder. Det kunde vara allt från att plocka höns och mala kött till att hjälpa till att få in höet eller köra in ved. 
 
 
Vi fick vara barn. Jag och mina syskon, främst jag och min lillasyster lekte mest hela tiden i trädgården, i hagarna, vid sjön eller i skogen. Vi saknade inte så mycket, bortsett från kärlek och uppskattning. Det var glest mellan kärleksyttringar och berömmet. Ingen var bättre än någon annan, oavsett hur mycket man hade presterat i skolan eller om man hade vunnit en tävling. Vi skulle inte tro att vi var något. Ingen skulle ges det minsta utrymme att bli högfärdig eller "mallig", som de ofta sa: "Du ska inte tro att du är något". Det trodde vi inte heller. 
 
Det vore orättvist att påstå att de var dåliga föräldrar. Jag tror snarare att de är produkter av sin tid, traditioner, sin uppväxt och sin omgivning. Oavsett vilket, har det, till viss del, format oss barn till de vi är idag. Nyligen frågade min bror vad jag trodde att det berodde på att det gått så bra för oss. Han hade en analys: vi försöker fortfarande bevisa för dem att vi duger, att vi är bra. Vi jagar fortfarande berömmet och uppskattningen. De tycker säker att vi är bra alltihopa och de är säkert stolta. Men de säger fortfarande inte det till oss.
 
Att skriva ovanstående gör mig ledsen och lite arg. Alla är något. Låt ingen påstår något annat. 

Flickan får skulden

Jag har nyligen läst Fredrik Backmans "Björnstad". Jag tyckte om den, samtidigt som den gjorde mig arg och ledsen. En flicka blir våldtagen och hela bygden vänder sig emot henne och ger förövaren sin sympati. Några människor visar mod, gör skillnad och får bygden att tänka efter. Föräldrarna står som klippor, orubbliga, för sin dotter. 
 
Jag tänker många saker om det som sker i boken:
 
 
1. Offret får skulden. Så är det i det flesta fall när ett barn/flicka/kvinna blir våldtagen. Fredrik Backmans beskrivning av verkligheten slår hårt och skoningslöst och jag gråter som ett barn för alla de som utsatts och utsätts varje dag. Jag gråter för mig själv, för barnet, för 13-åringen. 13-åringen vars far var den första att skandera "hora!". 
 
2. Det utopiska i vändningen, i stödet och i modet. Beskrivningen av ett skeende som är så långt ifrån verkligheten att det blir orealistiskt. Jag tänker att det är just så (!) man kunde önska att det alltid var, att varje brottsoffer fick det stödet och att flera människor skulle ha mod nog att stå emot gruppen och våga tänka själva och agera som vuxna tänkande individer. 
 
3. När jag samlat mig och fått ordning på tankarna ändrar jag mig. Jag tänker och vill tänka, att det som sker, det som Backman beskriver, är ett budskap. Många läser hans böcker. Om boken kan få någon att tänka efter, någon att visa mod, någon att be om ursäkt för sitt beteende - då, har han nått längre än många människor gör under hela sina liv.
 
 

Studenten

Tänker på det nu när man överöses med lyckliga bilder på studenter, hur det var för mig då. Jag tog aldrig studenten och slutförde inte gymnasiet. Jag orkade inte. Det var ingen idé, eftersom jag ändå skulle dö. 
Jag satt på krogen med äldre vänner. Cool. Låtsades inte om att jag var så ledsen över att jag inte var en av dem, de lyckliga som passerade utanför fönstret. 
 
 
Jag tänker inte påstå att jag är tacksam över den tiden eller att depressionerna, övergreppen, missbruket och självmordsförsöken har gjort mig till den jag är idag. Jag önskar att allt hade varit annorlunda och att jag varit en av dem.