"Du kan om du vill" - om beröm med förbehåll

Alla har vi vuxit upp med människor omkring oss som på olika sätt har format oss till de människor vi är idag. Förhoppningsvis har vi fått tillräckligt med stabilitet och kärlek för att kunna fungera och klara av att leva självständiga liv och ta beslut som är bra för oss. Gissar att få människor har fått allt. Det är mycket man själv behöver lära sig som vuxen, men har man fått en stabil plattform att stå på kanske man inte faller så långt eller hårt när det blir fel eller när livet behandlar en omilt.
 
 
Jag och mina syskon har hela livet kämpat för och strävat efter våra föräldrars gillande. Vi är alla vuxna sen många år tillbaka och lever gott och stabilt. Vi har arbetarbakgrund har inte fått något gratis i livet. Vi har kämpat för varje steg. Nu har vi alla akademiska utbildningar, bra jobb och väl tilltagna löner. Men det är som att det aldrig räcker. Det är aldrig tillräckligt bra.
 
Det lär ha börjat när vi var små. Eller ännu tidigare, med mor- och farföräldrar utan förmåga eller vilja att lyfta och bekräfta sina barn. "Du ska inte tro att du är något". Man får aldrig tro att man är bra. De har vuxit upp så och uppfostrat oss så. "Tro inte att du är något". "Tro inte att du är någon". Ingen är bättre än någon annan. Att vara nöjd eller stolt är något fult. Om du gjort något bra ska du akta dig för att säga det högt. "Din skrytmåns! Tro inte att du är något". 
 
Förra helgen var mina föräldrar på besök ett par dagar och min mor hann med ett par sådana uttalanden. Min man berömde mig och min mor svarade "jo, hon kan om hon vill". Och jag blev så ledsen. Jag sa inget, men sprack som en ballong dagen efter när jag gått och tänkt på det. Jag anstränger mig ALLTID och gör ALLTID 
mitt bästa. Det är inget undantag eller något ovanligt. Jag blir så ledsen när det måste framställas som det och när beröm aldrig kan ges utan förbehåll. Min man tröstade och jag förklarade. 
 
Det finns ingen anledning att prata med mamma och det. Jag har tagit upp det flera gånger tidigare och hon förstår inte. Jag vet att hon inte gör det för att vara taskig, men jag blir ledsen ändå.