Storm

Ute blåser det snålt. För en liten stund sedan hördes en åskknall. Det är mysigt att vara inne. Överallt står tända ljus och mannen förbereder tacos i köket. Jag ligger i soffan med en spinnande katt på magen. Vi har druckit en flaska mousserande, med alkohol. Båda med en önskan om att det skulle vara annorlunda. 
 
Ikväll har vi pratat om framtiden. Vi har inte bestämt något men diskuterat olika alternativ. Fler IVF-behandlingar, spermiedonation eller adoption. Olika alternativ. För mig kommer de i ovanstående ordning. Jag vill inte adoptera. Men om valet står mellan det och inte alls. Då väljer jag det. 
 
Arbetsveckan har varit tuff. Jag orkar inte riktigt. Jag presterar inte som jag är van med. Jag vill bara vara hemma, i skogen eller överhuvudtaget vart som, men inte på jobbet. Det är bättre, men inte så bra. Igår var jag arg och otrevlig. Skäms idag och har bett mannen om ursäkt. Det dåliga samvetet ligger kvar och skaver. 
 
Glad över helgen som väntar. Vi unnar oss övernattning på spa imorgon och därefter åker vi till svärisarna och umgås lite och firar födelsedag. Jag ser fram emot det. 
 
 

Efter IVF-behandling 5: Livet går vidare

Lite grann har det landat, att det inte blev något den här gången heller. Men jag är trött, väldigt trött. Och ledsen, även om det inte är på hulkandegråtattackviset som det var förra veckan. Plikttroget tar jag fortfarande Lutinus 3 gånger per dag. För att kliniken sa att jag skulle det oavsett blödning. Så då gör jag det. Men det känns ju jäkligt ovärt att fortsätta påverkas av biverkningar (som trötthet) när chansen är typ 0. 
 
Imorgon är det testdag och kliniken ska meddelas. Jag gissar att de kommer att boka in oss på ett avslutande samtal. 
 
Jag och mannen är överens om att vi inte ger upp. Men hur vi går vidare har vi inte pratat om än. Även om det är ledset och lite dämpat här hemma, finns det mängder med kärlek. Det är fint. 
 
 

Som i en dimma

Det var tyvärr som jag befarade. Jag hoppades ändå, men med tanke på blodflödet finns det förmodligen inte en chans att embryot skulle kunna finnas kvar i min livmoder. 
 
Vi har gråtit, tröstat, snorat, hulkat, hållt om varandra, torkat tårar, pratat om hopplösheten, gråtit igen, undrat varför vi inte vara kan få bli en familj, varför det aldrig blir vår tur. Varför ska det vara så svårt. Vi har inga svar. Det går inte att förstå.
 
Jag har mått väldigt dåligt. Gått som i en dimma, färdig att gå sönder om någon visar omtanke eller om ämnet berörs. Efter jobbet igår skyndade jag hem för att upplösas i hopplösheten. 
 
Idag är jag åter.