Skit överallt

 
Idag har jag varit frustrerad och lite arg över: saker som står framme i flera månader utan att plockas undan, dammiga lister, saker som påbörjats förra sommaren men inte avslutats, skitigt kakel i duschen, ostädat och smutsigt garage, disk som lämnas på bänken osv. Blir så frustrerad och ledsen över att behöva bli arg säga till om sådant som borde vara självklarheter. Och som vi dessutom diskuterat många gånger.
 
Man måste få vila ibland, men det funkar inte att lägga sig i soffan efter jobbet varje dag. Vi har ett stort hus, det sköter sig inte självt och jag varken orkar, hinner eller vill fixa allt själv eller alltid vara den som är drivande. 
 
 
Jag inser förstås att jag möjligen är ovanligt känslig på grund av medicinerna. Har därför varit noga med att poängtera att han även gör mycket bra. 
 
För övrigt har jag blivit förkyld, vilket gör mig ännu mer gring. Ruvardag 3 och jag har ont i magen, brösten är spända och värker, jag har på nytt fått stora röda utslag i ansiktet och jag är trött. Allt är förmodligen biverkningar. 

Flickan får skulden

Jag har nyligen läst Fredrik Backmans "Björnstad". Jag tyckte om den, samtidigt som den gjorde mig arg och ledsen. En flicka blir våldtagen och hela bygden vänder sig emot henne och ger förövaren sin sympati. Några människor visar mod, gör skillnad och får bygden att tänka efter. Föräldrarna står som klippor, orubbliga, för sin dotter. 
 
Jag tänker många saker om det som sker i boken:
 
 
1. Offret får skulden. Så är det i det flesta fall när ett barn/flicka/kvinna blir våldtagen. Fredrik Backmans beskrivning av verkligheten slår hårt och skoningslöst och jag gråter som ett barn för alla de som utsatts och utsätts varje dag. Jag gråter för mig själv, för barnet, för 13-åringen. 13-åringen vars far var den första att skandera "hora!". 
 
2. Det utopiska i vändningen, i stödet och i modet. Beskrivningen av ett skeende som är så långt ifrån verkligheten att det blir orealistiskt. Jag tänker att det är just så (!) man kunde önska att det alltid var, att varje brottsoffer fick det stödet och att flera människor skulle ha mod nog att stå emot gruppen och våga tänka själva och agera som vuxna tänkande individer. 
 
3. När jag samlat mig och fått ordning på tankarna ändrar jag mig. Jag tänker och vill tänka, att det som sker, det som Backman beskriver, är ett budskap. Många läser hans böcker. Om boken kan få någon att tänka efter, någon att visa mod, någon att be om ursäkt för sitt beteende - då, har han nått längre än många människor gör under hela sina liv.
 
 

...och intrigerna fortsätter...

Angående gårdagens inlägg om att mannens syrra hade hört av sig till mig och att jag hade besvarat meddelandet  har det nu visat sig att mitt svar fallit i ond jord. Både systern och hennes man har blockerat mig på Facebook. Jag blev upprörd och lite ledsen. Jag har inte gjort dem något ont, någonsin. Det är tydligt att de inte är intresserade av hur deras agerande påverkat mig eller av att lyssna på hur jag upplever situationen. 
 
Jag har funderat under kvällen och beslutat mig för att inte göra något alls. Jag har pratat med min man, som blev ledsen över deras agerande. Jag kommer inte ens att låta dem veta att jag märkt blocken, utan bara ignorera. De ska inte få tillfredsställelsen av att veta att de påverkar mig.