Veckan som gått

Det händer mycket nu. Samtidigt som allt tuffar på, på ett rätt behagligt vis.
 
Det är stressigt på jobbet, men det är ok. En stor rapport ska skrivas på kort tid. Materialet som ska presenteras i rapporten är omfattande och vi har bara dagar på oss att gå igenom, sammanfatta och skriva kärnfulla analyser kring de områden som omfattas. Sedan är det förstås det vanliga arbetet med verksamheter och rapporter som ska rulla på parallellt. Mina närmaste kollegor är superstressade. Jag jobbar på, men tar det med ro. Vi får alltid ihop det och det kommer att bli bra.  
 
För en vecka sedan berättade vi för mina och för mannens föräldrar att de ska få ett barnbarn. De blev väldigt glada. Det var fint att se dem lysa upp. Dock hade mamma redan listat ut det, eller åtminstone misstänkt att jag var gravid redan vid jul. Tänker att det blir lite särskilt för mamma och pappa, då de, om allt går väl, kommer att få två barnbarn i augusti 2019.😊
Vi hade några kompisar här när vi berättade och deras 4-åriga son undrade var bebisen var någonstans och om han inte kunde få titta på den? Tänk vad fint det vore om man kunde titta på den när man ville och se hur den hade det! Det vore underbart.
 
Under förra veckan var vi på första besöket hos barnmorskan. Det gick bra och jag fick förtroende för henne. Dock var jag lite besviken för att hon inte kunde hjälpa oss med ett ultraljud. De kanske inte gör det själva, men de har möjlighet att remittera till läkare för ultraljud. Jag var tydlig med min oro och tycker det var lite taskigt att hon avfärdade den med att det inte är bra för bebisen att göra för många ultraljud (och då hade vi ju bara gjort ett i vecka 7). Annars var besöket bra. Jag fick ta en del prover och uppge vikt. Allt så bra ut och även om jag väger lite för mycket tyckte hon inte det var någon fara.
 
Under veckan har vi gjort NIPT-test (Non-invasive prenatal testing) med tillhörande ultraljud. Jag var så orolig vid ultraljudet att tårarna rann innan barnmorskan hade startat maskinen. Det var fint att se bebisen igen. Hjärtat slog och den viftade med både armar och ben! Man kunde tydligt se navelsträngen. Tänk att den nu får allt den behöver direkt från min kropp!
 
Bebisen syns tyvärr inte så bra på bilden. Huvudet är till vänster och det man ser ovanför huvudet är navelsträngen.  
 
Vi valde att tacka nej till KUB-test (Kombinerat Ultraljud och Blodprov) och själva bekosta NIPT på privat klinik, då landstinget hos oss endast erbjuder NIPT vid högre risk än 1:200 på KUB. Som jag förstår det har KUB en träffprocent på under 90 % gällande kromosomavvikelser. Ett KUB-test som visar hög risk följs ofta upp med NIPT, som har en träffprocent på över 99 %.
 
Jag fattar inte att man inte erbjuder NIPT till alla. Tänk vad många blivande föräldar som går och oroar sig i onödan efter KUB, när de skulle kunnat få ett mer korrekt besked från början. Vansinne. Men jag fattar: det handlar om pengar.   
 
Vi fick betala 5500 kr och får svar inom 14 dagar. Man loggar in med BankId på en webb-sida och får svar. Man ska även kunna få veta vilket kön bebisen har, om man vill. Där är jag och min man inte helt överens. Dock är vi överens om att vi inte behöver göra likadant och att det är ok om en vet.