Vecka 10 och "HOW HARD DID AGING HIT YOU"

Tänk, att det är vecka 10! Jag tänker inte påstå att det har gått snabbt. Tycker snarare att graviditetsdagarna sniglar sig fram. Men det känns ändå som ett stort steg: nu räknas den inte som ett embryo längre utan som ett foster. Det är häftigt! Har under veckan insett att den sjukdomskänsla jag upplever antagligen bara är graviditeten som gör olika saker med mig.
 
 
Jag skriver "den" eftersom vi inte har kommit på något bra arbetsnamn. Tacksam för tips och förslag! 
 
En annan sak: Lite lustigt (olustig) att många lägger upp bilder på sociala medier just nu för att visa hur mycket (lite) de har åldrats de tio senaste åren. Egentligen går det tydligen ut på att leta upp en rätt trist 10 år gammal bild på sig själv och en ny riktigt fin. Sen är det bara att invänta kommentarerna om hur de både ser mycket yngre och snyggare ut nu... Alltså, tycker det är lite knasigt. Tänker inte att vi behöver mer åldershets (ju yngre ju bättre) omkring oss. Hoppas på en kraftfull motreaktion!

Två par välfungerande ögon och vecka 8, 7+1

Idag har varit en mindre bra dag. Vaknade på helt fel sida, mycket tidigare än önskat, av att jag behövde gå upp och kissa. Hade tänk somna om, men på grund av mannens snarkningar och två katter som gjorde allt för att komma in i sovrummet gick det inte. Jag var så arg att jag nästan kokade över! Gick ner och gjorde frukost samtidigt som jag tydligt och så trevligt (!) jag förmådde, klargjorde för mannen att det inte var någon idé att försöka prata med mig. Sen stängde jag in mig i sovrummet med morgongröten och en bra bok. Det hjälpte föga. Först när jag tog en långpromenad i solen och kylan rann det värsta av mig. Bilden nedan är från promenaden. 
 
 
Passade på att skälla lite på mannen gällande (miss)skötsel av sysslor i hemmet. Jag är av åsikten att man inte kallar ett rum för "städat" om man lämnar det med dammiga ytor. Jag tycker även att vi är två vuxna människor med två par välfungerande ögon som delar ett hem med allt vad det innebär. Då tycker jag inte att det är rimligt att det bara är jag som ser vad som behöver göras och ser till att det blir gjort. Han gör saker, men oftast bara när jag ber om det. För mig funkar det inte att ha det så och vi har haft otaliga diskussioner om ämnet under åren. Han tog emot det bra, men jag har inga större förhoppningar om någon bestående förändring. 
 
Nu har jag gått in i vecka 8. Det känns både mycket och lite. Jag är så otåligt och vill bara att veckorna ska gå snabbare! De symtom jag känner av är: trötthet, halsbränna, mycket spända och ömma bröst, långsam mage, irritation och generell svullnad. Jag glädjer mig och jag oroar mig. 

Skadestånd via Löf

Vet inte om ni minns vad dom hände oss i maj/juni tidigare i år? Vid vårt fjärde försök med IVF fick vi ut många ägg, varav samtliga dog på labbet på grund av felhantering. Det var ett hårt slag för oss och inte något vi överhuvudtaget hade tänk oss kunde hända. Felhanteringen anmäldes, utreddes och ledde till att kliniken förbättrade sina rutiner. 
 
 
Jag gjorde efter denna händelse även en anmälan till Löf, Landstingets ömsesidiga försäkringsbolag. För några dagar sedan fick vi besked om att vi ersätts med ett skadestånd på straxt över 8000 kr. Jag bryr mig egentligen inte mig om pengarna, de gör varken till eller från i vår ekonomi. MEN det känns viktigt med ett kvitto på det lidande vi utsatts för har tagits på allvar. Det visar även på allvarlighetsgraden i klinikens misstag. Jag hoppas verkligen att ingen annan ska råka ut för något liknande.