Nytt försök med IVF?

När mensen kom senast bröt jag ihop. Jag vet att chansen är väldigt liten att jag skulle kunna bli spontant gravid tillsammans med min man och att min reaktion på blodet väl inte var helt propetionerlig. Men vad är egentligen rimligt när det gäller känslor? Jag hoppades och blev besviken.
 
Det gick inte att dölja sammanbrottet och det finns väl inte direkt någon anledning att göra det heller. Jag vill att han ska förstå mig och försöker göra förutsättningarna för det så goda som möjligt. Mannen förvånade mig när han började prata om blastocysterna i frysen och föreslog att vi skulle ta kontakt med kliniken igen.
 
 
Det låter som en bra idé tycker jag.

När han säger: "jag vet inte om jag vill ha barn"

Ni som följt mig vet ju att jag och min numera närvarande man har försökt få barn i över två års tid. Vi har inte bara själva aktivt försökt bli gravida under en lång period utan även genomgått utredning som sedan ledde till flera IVF-behandlingar utan resultat.
 
För ett tag sedan kom ämnet barn upp i ett samtal om något som från början handlade om ett helt annat ämne. Plötsligt säger han "jag vet inte om jag vill ha barn". Det är svårt att beskriva mina känslor inför hans ord. Det var surrealistiskt och jag hade svårt att förstå vad han sa och sedan svårt att förstå att han faktiskt hade sagt att han nog inte ville ha barn längre.
 
Från första början har vi varit överens och under alla våra år tillsammans har det varit ett av våra tydliga uttalade gemensamma mål. Det låter förmodligen väldigt romantiskt, men för mig var detta ett stort svek mot vårt (som jag trodde) gemensamma livskontrakt. Jag hade aldrig valt ett liv med honom om han hade uttalat detta tidigare.
 
Vi pratade om det då och har pratar om det vid flera tillfällen sedan dess. Han har ändrat uppfattning. Jag har inte kommit med några hot eller ultimatum, men samtidigt varit tydlig med min ståndpunkt.
 
Det här har varit en av de svåraste sakerna sedan hans återkomst och har gjort mig tveksam och otrygg med honom till viss del.
 
Jag får lita på det han nu säger. Men det är svårt.
 
 

Resultatet

Så, vi pratar fortfarande inte med varandra, min man och jag. Har varit så sen förra veckan och i princip inget har hänt sedan dess. Jag borde ta tag i det, men jag har inte ork till det. Just nu föredrar jag att leva själv, i min bittra bubbla. 
 
Testet jag tog på testdagen i tisdags blev ju inte så bra. Men det var väntat.
 
 

Liknande inlägg