Det ständiga dåliga samvetet

Det finns nästan alltid där: mitt dåliga samvete. Det kan handla om att jag inte har hunnit städa tillräckligt mycket, att jag borde ha presterat (ännu) mer och bättre på jobbet, att jag inte är en tillräckligt bra vän, att jag inte gör tillräckligt mycket med mitt liv och min tid, att någon kan ha blivit sårad över nåt jag sagt eller gjort, att jag inte har varit tillräckligt inkluderande med eventuellt resultat att någon känt sig utanför, att jag inte är tillräckligt social, att jag inte kämpar tillräckligt mycket för en rättvisare värld, att jag har ett för stort och dyrt hus, att jag blivit ledsen över något som någon sagt och därigenom fått dem personen att bli ledsen eller känt sig obekväm och så vidare i typ all oändlighet.
 
 
Det här är ju förstås inte så bra för mig och mina ständiga tankar om min otillräcklighet gör mig själv ont. Något att fundera på och försöka komma tillrätta med antar jag. Men hur?
 
Samtidigt har jag ju massor med bra och positiva tankar om mig själv och om de inte vägt över hade jag förmodligen varit rätt nedtryckt i skorna. Av ingen mindre än mig själv.
 
Det som lyfter dessa tankar just ikväll är att jag under kvällens middag med man och vänner fick alla att känna sig obekväma och nu ligger i sängen med rätt trista känslor. Tror inte att någon (mer än jag själv) är ledsen, sårad eller har dåligt samvete. Men känner mig ändå som en riktig jäkla party-pooper.

Diet

Jag är överviktig och har varit det länge. Nu tänkte jag ändra på det. Idag är dag 2 på diet. ☺ En nackdel är att all vätska rinner ur en i början och att man måste kissa hela tiden. 😒 Fördelen med det är ju helt klart att det lär visa sig på vågen. Bra med lite extra pepp i början!
 
 
Midsommarfirandet ägde rum hos goda vänner. Underbart slappt och okomplicerat. God mat och skönt häng. Vädret var väl ingen hit, men det kan man ju mer eller mindre räkna med på midsommar.

Flickan får skulden

Jag har nyligen läst Fredrik Backmans "Björnstad". Jag tyckte om den, samtidigt som den gjorde mig arg och ledsen. En flicka blir våldtagen och hela bygden vänder sig emot henne och ger förövaren sin sympati. Några människor visar mod, gör skillnad och får bygden att tänka efter. Föräldrarna står som klippor, orubbliga, för sin dotter. 
 
Jag tänker många saker om det som sker i boken:
 
 
1. Offret får skulden. Så är det i det flesta fall när ett barn/flicka/kvinna blir våldtagen. Fredrik Backmans beskrivning av verkligheten slår hårt och skoningslöst och jag gråter som ett barn för alla de som utsatts och utsätts varje dag. Jag gråter för mig själv, för barnet, för 13-åringen. 13-åringen vars far var den första att skandera "hora!". 
 
2. Det utopiska i vändningen, i stödet och i modet. Beskrivningen av ett skeende som är så långt ifrån verkligheten att det blir orealistiskt. Jag tänker att det är just så (!) man kunde önska att det alltid var, att varje brottsoffer fick det stödet och att flera människor skulle ha mod nog att stå emot gruppen och våga tänka själva och agera som vuxna tänkande individer. 
 
3. När jag samlat mig och fått ordning på tankarna ändrar jag mig. Jag tänker och vill tänka, att det som sker, det som Backman beskriver, är ett budskap. Många läser hans böcker. Om boken kan få någon att tänka efter, någon att visa mod, någon att be om ursäkt för sitt beteende - då, har han nått längre än många människor gör under hela sina liv.