Saknad

Maken var ju bortrest 4 dagar tidigare i veckan. Det känns en smula oroväckande att jag inte saknade honom särskilt mycket. Inte heller kände jag något "wow" när han kom hem, även om det var trevligt att se honom igen. 
 
Helgen har inte varit så bra. Igår morse, när jag gått upp tidigt för att skjutsa honom till en hobbyaktivitet, säger han "god morgon" och tar sedan (för 3:e gången sen han kom hem) upp hur han vill ha sina strumpor vikta. Ibland är han bara ett stort jäkla pucko. Nu är han för övrigt informerad om att han kan tvätta och vika sina strumpor utan min inblandning i fortsättningen. Vad är det för fel på en del snubbar? 
 
Var även med om en "hårincident" hos frisören i fredags. Både färg och klippning är katastrofala. Ska dit i veckan och få det fixat av en annan frisör. Jag har varit väldigt ledsen över det och maken trodde att någon hade dött när jag kom hem gråtandes i fredags. Jag vet, jag är fånig. Det växer ut och färgen går att fixa. Men ändå. Man har ju på sig det hela tiden och de ifrågasatte mig och fick mig att känna mig dum när jag sa att jag inte blev nöjd. Till saken hör att jag har klippt mig där i flera år och aldrig klarat, även om jag inte varit helt nöjd vid varje tillfälle.
 
Imorgon åker han igen och det enda gemensamma vi gjort i helgen är att äta och titta på tv tillsammans. Upphetsande. Nee, han kan gott åka igen och det ska han ju göra också imorgon. 
 
För övrigt har jag pms. Och jag fattar ju att det förmodligen påverkar både humör och mina känslor för maken och annat just nu. Han har åtminstone vett att pyssla om mig med tänd brasa och godis. 
 
 

Storm

Ute blåser det snålt. För en liten stund sedan hördes en åskknall. Det är mysigt att vara inne. Överallt står tända ljus och mannen förbereder tacos i köket. Jag ligger i soffan med en spinnande katt på magen. Vi har druckit en flaska mousserande, med alkohol. Båda med en önskan om att det skulle vara annorlunda. 
 
Ikväll har vi pratat om framtiden. Vi har inte bestämt något men diskuterat olika alternativ. Fler IVF-behandlingar, spermiedonation eller adoption. Olika alternativ. För mig kommer de i ovanstående ordning. Jag vill inte adoptera. Men om valet står mellan det och inte alls. Då väljer jag det. 
 
Arbetsveckan har varit tuff. Jag orkar inte riktigt. Jag presterar inte som jag är van med. Jag vill bara vara hemma, i skogen eller överhuvudtaget vart som, men inte på jobbet. Det är bättre, men inte så bra. Igår var jag arg och otrevlig. Skäms idag och har bett mannen om ursäkt. Det dåliga samvetet ligger kvar och skaver. 
 
Glad över helgen som väntar. Vi unnar oss övernattning på spa imorgon och därefter åker vi till svärisarna och umgås lite och firar födelsedag. Jag ser fram emot det. 
 
 

Efter IVF-behandling 5: Livet går vidare

Lite grann har det landat, att det inte blev något den här gången heller. Men jag är trött, väldigt trött. Och ledsen, även om det inte är på hulkandegråtattackviset som det var förra veckan. Plikttroget tar jag fortfarande Lutinus 3 gånger per dag. För att kliniken sa att jag skulle det oavsett blödning. Så då gör jag det. Men det känns ju jäkligt ovärt att fortsätta påverkas av biverkningar (som trötthet) när chansen är typ 0. 
 
Imorgon är det testdag och kliniken ska meddelas. Jag gissar att de kommer att boka in oss på ett avslutande samtal. 
 
Jag och mannen är överens om att vi inte ger upp. Men hur vi går vidare har vi inte pratat om än. Även om det är ledset och lite dämpat här hemma, finns det mängder med kärlek. Det är fint.