Trött

Jag är så fruktansvärt trött. Gråter, gråter, gråter. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte.
 
Helgen kommer som ett ångande lok rakt emot mig. Jag vill inte ha den. Jag vill inte ha någonting. Släck bara lampan och låt mig sova.

Blod och gräl

Idag är en sån där dag. Då ingenting går bra.
 
Blodet.
Kvar står jag som en spillra och undrar vad jag gör nu.
 
Har varit ledsen och besviken på mannen några dagar. Tycker inte att han varit så stöttande på sista tiden. Att hålla sig undan och vara tyst räcker liksom inte för mig. Jag behöver bekräftelse och kärlek. Jag behöver någon som lyfter mig när det är tufft. De senaste månaderna har varit väldigt svåra.
 
Nu orkar jag inte mer. Har inga resurser kvar. Är helt platt, tom, kall, trött. Och ensam. (Och dramatisk).
 
 

Att bjuda in kreti och pleti till sängkammaren

Funderar mycket, läser mycket. Tvivlar. Oroar mig.
 
Jag har under hela processen tänkt att det bästa är att vara öppen. Att det är bra att alla omkring oss vet att vi försöker bli gravida med hjälp av IVF. 
 
Under helgen har jag börjat känna ett stort obehag. Det började med en fest där släktingar ställde väldigt personliga frågor till mig. Där väcktes känslan av att familj, släkt och vänner står i vårt sovrum. Känslan att det inte bara handlar om omtanke när människor omkring oss frågar, utan att det i en del fall är ren nyfikenhet och att en del människor runt omkring oss kräver att få veta saker som de rimligen inte har med att göra.
 
Jag och mannen har pratat om detta och vi är överens.
Det handlar om oss.
Det här är vårt liv, vår behandling, vårt kommande test.
Vi kommer att bli mer restrektiva med vad vi berättar.
De som undrar kommer vänligt men bestämt att få veta att vi berättar hur det går, när vi väljer att göra det.
 
Nätet, bloggen, diskussionsforum, känns verkligen som en fristad.
Jag är anonym - om jag vill.
Jag berättar vad jag vill.
Och det viktigaste av allt - det finns så otroligt många som befinner sig i liknande situationer med liknande erfarenheter som jag. Det är värdefullt och gör att jag känner mig mindre ensam. Människor som jag vanligen kan prata med om allt, har svårt att förstå och jag har svårt att förklara.
 
En annan del av Gotland. Kargt och lugnt.

Liknande inlägg