Flickan får skulden

Jag har nyligen läst Fredrik Backmans "Björnstad". Jag tyckte om den, samtidigt som den gjorde mig arg och ledsen. En flicka blir våldtagen och hela bygden vänder sig emot henne och ger förövaren sin sympati. Några människor visar mod, gör skillnad och får bygden att tänka efter. Föräldrarna står som klippor, orubbliga, för sin dotter. 
 
Jag tänker många saker om det som sker i boken:
 
 
1. Offret får skulden. Så är det i det flesta fall när ett barn/flicka/kvinna blir våldtagen. Fredrik Backmans beskrivning av verkligheten slår hårt och skoningslöst och jag gråter som ett barn för alla de som utsatts och utsätts varje dag. Jag gråter för mig själv, för barnet, för 13-åringen. 13-åringen vars far var den första att skandera "hora!". 
 
2. Det utopiska i vändningen, i stödet och i modet. Beskrivningen av ett skeende som är så långt ifrån verkligheten att det blir orealistiskt. Jag tänker att det är just så (!) man kunde önska att det alltid var, att varje brottsoffer fick det stödet och att flera människor skulle ha mod nog att stå emot gruppen och våga tänka själva och agera som vuxna tänkande individer. 
 
3. När jag samlat mig och fått ordning på tankarna ändrar jag mig. Jag tänker och vill tänka, att det som sker, det som Backman beskriver, är ett budskap. Många läser hans böcker. Om boken kan få någon att tänka efter, någon att visa mod, någon att be om ursäkt för sitt beteende - då, har han nått längre än många människor gör under hela sina liv.
 
 

Ormarna i skogen

Så gott som varje dag är jag ute och promenerar. Ofta i skogen. Vegetationen är mycket tät på några ställen och det är som att gå i en tunnel. Väldigt vackert men inte så njutbart som jag önskat, då det är gott om ormar på vissa ställen. Jag är rädd för dem. Inte skräckslagen, men jag undviker gärna att bli "instängd" med dem. På öppna stigar går det bra. Då kan jag stanna och titta, på lite avstånd. De är ändå fascinerande och nästan vackra.
 
 
"Ormen" på bilden är en ödla, kopparödla. Jag är dock inte riktigt så nära som det ser ut på bilden. 🙄 
 
Idag har varit en mycket bättre dag! Jag har solat, badat, pysslat med växter, läst och myst i soffan med mannen. Jag har till och med känt lust att måla, men inte så mycket att jag faktiskt har gjort det.
 
Hoppas att även du har haft en bra dag! 

AW med ett gäng småbarnsföräldrar

Tidigare i veckan träffade jag några vänner för lite mat och dryck efter jobbet. Hade sett fram emot att träffa dem då vi inte ses så ofta. Dock hade jag inte tänk på att alla har små barn. Det blev, förstås, mycket prat om bebisar. Jag borde ha varit beredd på det. Men mina känslor nästan övermannade mig och jag fick kämpa för att inte brista ut i gråt. 
 
 
Jag vill inte vara såhär. Jag är glad för vännernas skull och önskar dem all lycka de kan få. Men jag är så avundsjuk och så ledsen för vår ofrivilliga barnlöshet. Snart har tre år gått sedan vi började vår resa mot att bli tre. Det går, som ni vet, inte så bra för oss. Jag är så trött och uppgiven.