akiraöken.blogg.se

Här kommer fortsättningen på min förlossningsberättelse. Jag har delat berättelsen i tre delar för att undvika en oändlig textmassa. Upplägget "före", "förlossningen" och "efter" hjälper mig även att sortera minnen, känslor och tankar.

 

När vi kom till förlossningen var dörren in till sjukhustet låst och det dröjde några minuter innan någon kom och öppnade. På avdelningen blev vi väl mottagna och visades till ett rum med två sängar. Vi överlämnade förlossningsbrevet till en av barnmorskorna och lade ytterligare ett på ett bord i rummet. Jag fick en venkateter i handen, de fick sticka flera gånger och det gjorde rätt ont. Jag frågade vad den skulle vara till och fick till svar att det är rutin att sätta en sådan. Sedan fick vi information om vad som skulle hända härnäst - till att började med skulle jag få maximalt åtta tabletter med två timmars mellanrum, vilka syftade till att starta förlossningen. Först kontrollerades om jag hade börjat öppna mig och att bebisen mådde bra. Det var så häftigt att få höra bebisens hjärtslag igen och få bekräftat att allt var ok! Det syntes även att jag hade värkar, men de kändes inte och livmodertappen var helt opåverkad. Mellan varje tablett skulle mätning ske med CTG i cirka 30 minuter för att kontrollera värkar och att bebisen mådde bra. Jag fick den första tabletten och var otroligt spänd och förväntansfull inför vad som skulle hända. 

 

Efter cirka en och en halv timme kom de tillbaka och kopplade på CTG:t. Efter mätningen fick jag tablett nummer två och vi passade på att gå en kort långsam promenad i sjukhusområdets omgivning. Min man gick och köpte mat och vi åt tillsammans när han kom tillbaka. Sjukhusets mat var nog det sämsta jag smakat på länge, både före och efter vistelsen. Möjligen hade den ett bra näringsinnehåll, men den både såg oaptitlig ut och smakade illa. Dessutom var proportionerna märkliga. Exempelvis serverades köttfärsbiffar till ett mål. På tallriken låg två biffar stora som köttbullar men massor med kolhydrater, sås och sallad. 

 

Tiden gick sakta och kvällen och natten fortsatte med tabletter och mätningar. Under natten fick jag dubbel dos vid ett tillfälle för att få sova lite längre. Det hade varit skönt om jag inte haft så fruktansvärt ont i ryggen. Plus att min man snarkade så att det var så gott som omöjligt att sova. Jag var så arg på honom där och då att jag ville kasta ut honom för att åtminstone få någon timmes sömn. I efterhand tänker jag att det kanske hade varit bättre om han åkt hem några timmar så jag fått sova. Samtidigt ville ju ingen av oss att han skulle riskera att missa förlossningen och vi trodde ju att den skulle kunna starta närsomhelst.

 

Med jämna mellanrum kontrollerade en barnmorska med fingarna hur öppen jag var. Svaret var: inte alls. De flesta frågade innan om det gick bra och genomförde undersökningen på ett respektfullt sätt. 

 

Medicineringen och mätningarna fortlöpte utan något resultat på livmodertappen. Värken i ryggen tilltog och jag fick svårt att ligga ner. Jag var väldigt trött efter en så gott som sömnlös natt. Jobbigaste var det under mätningarna där det ibland tog över en timme istället för en halv, innan personalen kom och kopplade bort CTG:t. De informerade om att det gick bra att vara uppe under mätningarna, men i verkligheten fungerade det inte alls, då mätdonen tappade kontakten och hela altet började tjuta när jag lämnade sängen. Behandlingen fördröjdes då det ibland tog långt mer än två timmar mellan tabletterna, ibland mer än en timme extra.

 

Frustrationen över att inget hände i min kropp ökade. Samtidigt såg vi på skärmen att värkarna var ganska starka, trots att de fortfarande knappt kändes. Men inga resultat märktes på livmodertappet som alltjämt var helt opåverkad. 

 

När de åtta tabletterna intagits utan önskvärt resultat, beslutades att jag skulle få ett annat läkemedel i form av en gel som sprutades in i livmodertappen. Läkemedlet kunde ges två gånger med sex timmar emellan. Mätningarna med CTG fortsatte, men nu under en timmes tid per gång. Det började bli riktigt svårt att ligga ner då det kändes som att ryggen skulle gå av och var omöjligt att hitta en position liggande som inte var mycket smärtsam. Dock gick det ganska bra att sitta upp och jag och mannen var ute och promenerade väldigt sakta i närområdet samt tittade på film.

 

Mot natten fick jag ett morfinliknande preparat för att kunna sova och ett nytt beslut om fortsatt behandling skulle tas under kommande morgon. Fortfarande var tappen helt sluten och CTG:t visade färre värkar med lägre intensitet än tidigare. 

 

Jag sov ganska bra under natten. Det var verkligen en lättnad att få sova några timmar i streck och jag kände mig lite piggare. På morgonen kom en barnmorska in och kände på livmodertappen som inte heller nu hade börjat öppna sig. Vi fick veta att ronden skulle komma under förmiddagen för att besluta om fortsatt behandling. Jag blev tillsagd att inte äta någon frukost och inte heller dricka något. Jag förstod då att kejsarsnitt kunde bli ett alternativ. Senast jag åt var kvällen innan och jag var ordentligt hungrig och törstig. 

 

Min frustration var hög. Varför ville han inte komma ut?! Vi var trötta på att vara på förlossningen och jag hade fortsatt väldigt ont i ryggen.

 

Ronden kom och leddes av en läkare som hade med sig ytterligare en läkare för auskultation. Läkaren kände efter, men lyckades inte riktigt nå livmodertappen. Hon föreslog att vi skulle gå till ett undersökningsrum. Sagt och gjort. Jag, min man, barnmorskan, läkaren och den auskulterande läkaren gick in i ett undersökningsrum och jag fick klä av mig på underkroppen och lägga mig i en gynstol. Det konstaterades att livmodertappen fortfarande var intakt och bakåtriktad. Upprepade undersökningar och försök att få en ballongkateter på plats gjordes av flera av personerna i rummet med hjälp av fingrar och olika instrument. Informationen till mig som patient var mycket knapphändig. Det var plågsamt och jag kände mig väldigt utlämnad. Läkaren forcerade vid ett tillfälle den slutna livmodertappen med fingrarna och gjorde en hinnsvepning, utan att informera eller tillfråga mig innan ingreppet. Det gjorde fruktansvärt ont och jag grät och skakade i gynstolen. Min man bad dem att sluta. Läkaren ömkade mig som är så "ledsen och rädd". De tog in ytterligare en läkare, som agerade som de andra borde ha gjort från början, men på ett överdrivet sätt. Jag gissar att rondande läkare hade berättat om mig som en väldigt rädd och ledsen patient, där det behövdes ett ytterst milt och förstående bemötande. Inte heller denna läkare lyckas få in ballonkatetern. Läkarna konstaterar att de olika behandlingsalternativen började ta slut och undrade hur jag ställde mig till kejsarsnitt? Mitt omedelbara svar var: ja.

 

Vi lämnade undersökningsrummet. Jag grät. Jag kunde inte sluta. Jag grät hela dagen. Det kändes så hemskt. Jag kände mig så otroligt utlämnad och förnedrad. Det jag var med om i undersökningsrummet kändes som ett övergrepp. Jag lämnade inte vårt rum på hela dagen och ville inte prata med någon. Jag ville inte att någon skulle röra mig. Jag bara grät och grät. Jag var så trött och hungrig och helt tömd på energi. 

 

Vi fick besked om att ingen visste när kejsarsnittet kunde bli av. Ens om det skulle bli under dagen eller kommande dag. Informationen under dagen var knapp. Vi fick inga svar på om jag kunde få något för halsbrännan eller ens om jag kunde få dricka ett glas vatten eller när jag kunde få äta något. 

 

Mot kvällen kom en narkosläkare och för att informera inför operationen. Hon blev upprörd när jag berättade att jag varken fått äta eller dricka något sedan dagen innan. "Så här kan du ju inte ha det"!, sade hon. Och det kändes lite som en lättnad, att hon brydde sig och bekräftade att det inte var ok. Narkosläkarens information var uttömmande, tydlig och hon gav utrymme för frågor och funderingar från både mig och min man. Efter läkarens besök kom en personal med en liten kanna äppeljuice som jag fick dricka. 

 

Vid 23.30 fick vi information om att kejsarsnittet inte skulle ske under natten och att jag fick äta och dricka under en kort period. Jag fick välja mellan några färdiga micro-rätter. "Karins lasange", som jag i vanliga fall tycker är god, smakade himmelskt! Sen fick vi sova och jag fick smärtstillande som hjälpte mot ryggsmärtorna. 

 

Jag minns inte riktigt, men gissar att jag inte sov så värst bra. När jag vaknade blev jag informerad om att jag skulle duscha och förberedas inför kejsarsnittet, då det kunde gå snabbt när det väl var dags. Min man gick för att hämta frukost men blev stoppad i dörren av personal som informerade om att det snart var dags att åka till operation. Jag var nyduschad och klar. De satte urinkateter och ytterligare en venkateter i andra armen/handen. Den de satte från början var oanvänd, men fungerade inte. De försöka flera gånger innan de lyckades sätta venkatetern.

 

Jag transporterades i sängen till operation. Jag kände mig väldigt liten och började nu bli ordentligt rädd. Jag hade aldrig tidigare gjort någon stor operation och snart skulle vi få träffa vår son som vi längtat så mycket efter! Det var så stort att det var svårt att hantera. Nu, nu, nu. Inom bara en kort stund skulle vi få se honom och hålla honom. Det gick nästan inte att greppa. Vi hade väntat så länge, men nu var det som att allt gick så fort. Nu, nu, nu!

 

Väl på operation fick min man byta om och jag fick ryggbedövning och blev flyttad till operationsbordet och fick lägga mig med armarna rakt ut, som ett flygplan. Jag fick en syrgasgrimma och nya venkatetrar (igen!) då de som de satt på avdelningen inte fungerade som de skulle. Jag blev inklädd i operationsdukar. Det var många personer i rummet. Var och en kom fram och presenterade sig med titel och vilket uppgift denne hade under operationen. Alla hade ett gott bemötande och var mycket professionella. Ändå var jag så rädd att hela jag skakade okontrollerat. Jag fick veta att det både var vanligt och normalt samt att skakningarna till viss del berodde på de läkemedel jag fick. 

 

Det var en märklig känsla att inte kunna röra något från midjan och ner. Att inte kunna lyfta benen eller röra på fötter eller tår. "Hur känns det här"? frågade någon. Det kändes som att någon strök mig över magen med lätt hand. En annan sa: "Hon nöp dej jättehårt, bedövningen fungerar precis som den ska". Sen började de skära i min mage. Jag konstaterade att det gick att följa förfarandet via speglingen i lamporna ovanför mig, men insåg snabbt att det var en dålig idé och tittade åt ett annat håll.

 

Min man satt bredvid och klappade mig. Vi väntade. Och plötsligt: en grymtning som sedan följdes av ett gurglande skrik. Den lättnaden och lyckan där och då! Den stunden! Personalen gratulerade oss till att ha blivit föräldrar till en pojke. I enlighet med vårt önskemål tillämpades sen avnavling och det tog därför några minuter innan vi fick se honom. Sen lades han på mitt bröst. Han var blågrå, grymtade lite och var helt underbar. Han fick ligga kvar medan de sydde igen min livmoder och mage. Sedan var det dags att åka till uppvaket.

 

Vi var två när vi kom, men tre när vi lämnade operationssalen. ❤