IVF - att slitas mellan hopp och förtvivlan
Är väl på sin plats med en liten varning för ett onyanserat och bittert inlägg.
Vi har nyss genomgått en IVF-behandling, korta protokollet. Andra försöket och det blev sju ägg varav endast ett blev befruktat men inte delade sig som det skulle. Vi fick det beskedet i fredags bara någon timme innan vi skulle dit för att, som vi trodde, få tillbaka ett befruktat ägg. Vi var så glada över äggen då det endast blev 1 ägg vid första försöket. Nu är vi mycket och smärsamt medvetna om att fler ägg inte automatiskt innebär en högre chans till ett lyckat resultat.
Jag är så ledsen och har gråtit mer än på längre. Istället för att ta hand om varandra så bråkar vi, så det är dubbelt ledset. Bråket började igår med att jag berättade att jag var ledsen och att jag ville ha hans stöd. Jag berättade att jag inte orkade gå med till en kompis efter jobbet på måndag och hans svar var att det var tråkigt. Jag förklarade hur jag mådde och att jag skulle behöva att han stöttade mig mer i det och inte ge mig dåligt samvete för att jag inte orkar. Han svarade inte på det och gick och lade sig utan att säga ett ord till mig. Jag fattade inget och blev väldigt ledsen. Ledsen idag också, det har inte blivit något bättre alls. Jag har skrikit och varit nära att slå till honom. Jag mår så fruktansvärt dåligt och jag orkar inte med detta nu. Tog en lång promenad och funderade på allvar på att lägga mig i skogen och aldrig komma tillbaka.
PMS:en är väl här också. Kanske inte så märkligt med tanke på att jag har haft ägglossning gånger flera under den gångna vecka. Har börjat med Spironolakton idag och hoppas att det ska hjälpa. Samtidigt funderar jag på om de kan ha inverkat på resultatet? Jag måste ringa mottagningen och fråga.
Det är så mycket som snurrar i huvudet just nu. Jag kan liksom inte riktigt greppa något av det och flyter liksom runt i besvikelse, ledsenhet och ångest. Jag känner mig så fruktansvärt ensam i detta just nu. Jag vet, rationellt, att det inte är så, jag har massor med människor omkring mig som stöttar, men det hjälper inte just nu. Den jag behöver stöd av är min man, och han är inte där.
Jag hade nog aldrig kunnat föreställa mig smärtan en IVF-behandling kan innebära. Det värsta är inte det fysiska. Långt ifrån.
I vredesmod skrek jag idag att jag inte gör detta en gång till. Han svarade "inte jag heller"! Så det kanske får vara nu. Alternativet är kanske insemination med en annan mans spermier. Jag kan inte gå igenom, som planen är, det långa protokollet utan att ha makens stöd. Och det har jag ju inte. När jag som bäst behöver det, är han inte där. Det är ett återkommande tema. Tröst och stöd är inte min mans bästa gren.