Bättre och bättre
Jag har minst sagt varit under isen i några veckor. Nu känns det som att livet börjar återvända. Det känns otroligt på något vis med de här växlingarna och hur man kan sjunka till botten för att sedan bara komma upp igen. Gång på gång på gång. Jag blir så trött. Jag är så trött.
Nämde ju nedtrappningen av SSRI för ett tag sedan. Jag beslutade mig trots allt för att trappa ner i lagom takt och inte sluta snabbt som jag först hade tänkt. Det känns som ett bra val som går i linje med mitt nyårslöfte.
Besvikelsen efter den senaste IVF-behandlingen finns kvar. Jag vet fortfarande inte om vi ska göra en ny omgång, men det känns å andra sidan orimligt att inte göra det. Det skulle ju innebära att vi gav upp. Och det är jag nog inte redo att göra riktigt än.
