Sovande man mot min hud

Så, nu är han hemma. Vi pratade en del om framtiden i förra veckan och hur han och jag hade tänkt. Han berättade då att han ville fortsätta att bo hemma och att han inte hade för avsikt att bo i lägenheten mer. Jag hade inte väntat mig det. Samtidigt är det ju det jag har väntat på.
 
Allt känns inte helt enkelt. Det är mycket känslor och även om de flesta är glada så dyker det även upp mindre angenäma sådana. Känns bättre och bättre och samtidigt som det är ovant är det fint.
 
Att säga att jag är lycklig är nog en överdrift, men det är på väg åt ett bra håll.
 
 

Kommentera här: