Sammanbrott
Idag bara brast det. En liten sak och jag blir en liten hulkande, gråtande fläck. Så trött och så ledsen. Inget blir som jag tänkt mig. Och jag står inte ut med den här jävla pms:en som förvandlar mig till ett deprimerat vrak två veckor per månad. Vad är det för liv?! VEM orkar leva så?
Mannen är okej-förstående, säger att det blir bra. Lätt för honom att säga, som har ett helt liv och inte ett halvt.
Nu är vi hos vänner och det känns lite bättre.
