Fel person på fel plats
Undrar om hon, chefen, som jag träffade idag för att prata om en traumatisk händelse som inträffade på förlossningen, sitter hemma och myser ikväll. Myser, kanske över ett glas gott vin (?), och tänker på hur duktigt hon plattade till den där snärtan idag. Tjejen som verkade tro att hennes upplevelser var värd att ta på allvar. Hur hon flera gånger sa att hon inte ville ta ifrån mig min upplevelse och att hon ville få mig att känna mig lyssnad på. Och gjorde precis det motsatta med sitt bemötande. Och sedan avslutade det korta mötet med att höja på ögonbrynen och snoppa av mig med ett "Ska vi säga så då"? Ja, det skulle vi tydligen.
Jag lämnade sjukhuset gråtande och med en mycket sämre känsla än innan mötet. Jag trodde att syftet var det motsatta och kan bara konstatera att en del människor saknar kompetens att möta människor och få dem att känna sig lyssnade på. Man behöver inte hålla med, det räcker att lyssna och visa förståelse för patientens upplevelse. Så lätt, men ändå så svårt. Hög titel eller ej. Kanske är hon en bra chef, vad vet jag. Men möta människor för att prata om svåra upplevelser borde hon undvika och överlåta till någon med känsla för och kompetens inom området bemötande.
Jag är ledsen över att jag gick själv på detta möte istället för att boka om så att min man kunde följa med. Sorgligt nog tror jag att bemötandet varit ett helt annat då. Dock är min förhoppning att fler patienter slipper råka ut för något liknande och att jag därigenom gjort något gott genom att inte bara låta det jag utsattes för bero.
skriven
Vissa personer är verkligen inte gjorda för att ha någon som helst kontakt med människor i sin yrkesroll... Min första förlossning var traumatisk, på många sätt. Diskuterade detta med min barnmorska på återbesöket, och hon sa att om jag blir gravid igen så skulle hon skicka mig till aurora-barnmorskorna.
Blev gravid igen. Blev skickad till en aurora-barnmorska. Hon tittade i princip på min journal och konstaterade att jag bara var gnällig, för det såg ju normalt ut. Jaha? Men för mig var inte upplevelsen normal. Jag hade black-outs p.g.a. tidigare övergrepp, personal kom in i rummet under skiftbyten eller när "min" barnmorska var upptagen och presenterade sig inte, ingen förklarade något för min man, de bända i princip isär mina ben för att sätta dit sugklockan utan att förklara något för mig... Jag var riktigt skärrad, kort och gott. "Men allt gick ju bra". Jo, vi överlevde ju...
Nu, när jag väntar tredje barnet, har jag fått komma till en ny aurora-barnmorska. Äntligen en som sa "Jag skiter i vad din journal säger, om DU tycker att det var en traumatisk förlossning - då var det ju det! Och jag tycker inte alls att allt låter varken helt normalt eller enkelt bara av att kolla i din journal. Jag tycker att dom borde ha avbrutit långt innan och utfört ett akut kejsarsnitt. Hur mår din son idag? Hur vill du att vi ska göra denna gång så att du får en bättre förlossningsupplevelse?"
Bara ÄNTLIGEN någon som förstår. Lyssnar. Fem år senare... Började gråta av att äntligen få prata med en människa som SÅG mig, som LYSSNADE, som ville HJÄLPA.