Min förlossningsberättelse - före
Det är ju ett litet tag sedan nu. Närmare bestämt i slutet av augusti 2019. Precis som alla som upplevt en förlossning har jag min egen upplevsele att berätta - här kommer början på den.
Vi hade kring vecka 30 varit på tillväxtultraljud och fått veta att barnet i magen beräknades vara stort. Vid besöket hos barnmorskan i vecka 40+0 avvek s/f-måttet ytterligare från sin kurva och ett nytt tillväxtultraljud bokades. Jag som under hela graviditeten sett fram emot och längtat efter förlossningen började nu bli rädd. Riktigt rädd. Jag pratade med min barnmorska om det, men hennes svar var att kvinnor i Sverige får gå till vecka 42+0 innan man sätter igång förlossningen och att jag nu skulle passa på att njuta av den sista tiden. Det kändes som ett hån. Jag frågade om hon trodde att många gravida kvinnor gick och njöt när de redan passerat beräknat förlossningsdatum. Hon blev lite osäker, men sa att hon trodde det.
Dagen efter besöket hos barnmorskan hade vi en ny tid för tillväxtultraljud. Ultraljudsteknikern beräknade bebisen till cirka 4,5 kg och uttryckte förvåning över att min barnmorska inte tillsammans med mig hade gjort en plan för förlossningen. Jag grät under hela besöket. Jag mådde så fruktansvärt dåligt. Det var inte bara rädslan över att föda ett stort barn, utan även en enorm besvikelse över att jag kanske inte skulle få uppleva en "riktig" förlossning (alla förlossningar är riktiga, men ni fattar vad jag menar). Jag ringde barnmorskan direkt efter besöket och informerade om resultatet från tillväxtultraljudet. Barnmorskan ringde sedan specialistmödravården och det bokades in ett möte för oss kommande dag.
Vi fick träffa en läkare på specialistmödravården och jag erbjöds igångsättning redan dagen efter. Det var ingen tvekan från vår sida. Vi fick ett telefonnummer att ringa för att kontrollera att det fanns plats på förlossningen. Prick 08.00 dagen efter ringde jag och det fanns plats! Jag blev så glad. Och förväntansfull. Äntligen hände det något! Vi fick en tid för inskrivning. Nu var det på gång, nu skulle det hända! Hela dagen var jag som i ett rus. Vi var så förberedda och nu skulle vi äntligen få träffa vår bebis. Vi kontrollerade packningen och packade ner det sista. Vi var noga med att packa ner det förlossningsbrev vi skrivit. Vi funderade även på om vi skulle säga något till människorna i vår närmaste omgivning. Det var ju många som väntade och längtade med oss. Vi beslöt att meddela den närmaste familjen, men undanbe oss frågor om hur allt fortlöpte. Vi var tydliga med att vi berättar så fort det finns något att berätta.
För att detta inte ska bli en oändlig text kommer jag att dela den i tre delar - "före", "förlossning" och "efter".