Saknad

Maken var ju bortrest 4 dagar tidigare i veckan. Det känns en smula oroväckande att jag inte saknade honom särskilt mycket. Inte heller kände jag något "wow" när han kom hem, även om det var trevligt att se honom igen. 
 
Helgen har inte varit så bra. Igår morse, när jag gått upp tidigt för att skjutsa honom till en hobbyaktivitet, säger han "god morgon" och tar sedan (för 3:e gången sen han kom hem) upp hur han vill ha sina strumpor vikta. Ibland är han bara ett stort jäkla pucko. Nu är han för övrigt informerad om att han kan tvätta och vika sina strumpor utan min inblandning i fortsättningen. Vad är det för fel på en del snubbar? 
 
Var även med om en "hårincident" hos frisören i fredags. Både färg och klippning är katastrofala. Ska dit i veckan och få det fixat av en annan frisör. Jag har varit väldigt ledsen över det och maken trodde att någon hade dött när jag kom hem gråtandes i fredags. Jag vet, jag är fånig. Det växer ut och färgen går att fixa. Men ändå. Man har ju på sig det hela tiden och de ifrågasatte mig och fick mig att känna mig dum när jag sa att jag inte blev nöjd. Till saken hör att jag har klippt mig där i flera år och aldrig klarat, även om jag inte varit helt nöjd vid varje tillfälle.
 
Imorgon åker han igen och det enda gemensamma vi gjort i helgen är att äta och titta på tv tillsammans. Upphetsande. Nee, han kan gott åka igen och det ska han ju göra också imorgon. 
 
För övrigt har jag pms. Och jag fattar ju att det förmodligen påverkar både humör och mina känslor för maken och annat just nu. Han har åtminstone vett att pyssla om mig med tänd brasa och godis. 
 
 

Kommentera här: