"Du ska inte tro att du är något"

Jag vet inte hur mycket jag har berättat om min uppväxt och ursprung? Inte så mycket tror jag, så här kommer några rader.
 
Man kan fundera mycket och länge över vad som formar en människa och varför man blivit som man är. Jag tänker att uppväxen lägger grunden för ens vuxna liv i mångt och mycket. 
 
Jag är uppvuxen på landet på en liten bondgård där vi hade höns, grisar och mjölkkor. Vi hade skog och mark och odlade mycket själva. I vuxen ålder har jag förstått att vi var ganska fattiga och att gården med nöd och näppe gick runt. Inget fick gå till spillo och det var mycket sällan vi fick nya kläder eller leksaker. Å andra sidan minns jag inte att vi saknade något gällande materialla ting och det fanns alltid mat. Vi ärvde mycket från släktingar. På gården fick alla hjälpas åt, i mån av ålder. Det kunde vara allt från att plocka höns och mala kött till att hjälpa till att få in höet eller köra in ved. 
 
 
Vi fick vara barn. Jag och mina syskon, främst jag och min lillasyster lekte mest hela tiden i trädgården, i hagarna, vid sjön eller i skogen. Vi saknade inte så mycket, bortsett från kärlek och uppskattning. Det var glest mellan kärleksyttringar och berömmet. Ingen var bättre än någon annan, oavsett hur mycket man hade presterat i skolan eller om man hade vunnit en tävling. Vi skulle inte tro att vi var något. Ingen skulle ges det minsta utrymme att bli högfärdig eller "mallig", som de ofta sa: "Du ska inte tro att du är något". Det trodde vi inte heller. 
 
Det vore orättvist att påstå att de var dåliga föräldrar. Jag tror snarare att de är produkter av sin tid, traditioner, sin uppväxt och sin omgivning. Oavsett vilket, har det, till viss del, format oss barn till de vi är idag. Nyligen frågade min bror vad jag trodde att det berodde på att det gått så bra för oss. Han hade en analys: vi försöker fortfarande bevisa för dem att vi duger, att vi är bra. Vi jagar fortfarande berömmet och uppskattningen. De tycker säker att vi är bra alltihopa och de är säkert stolta. Men de säger fortfarande inte det till oss.
 
Att skriva ovanstående gör mig ledsen och lite arg. Alla är något. Låt ingen påstår något annat. 

Kommentera här: