Lojalitet och respekt

Jag påbörjade detta utkast i mitten av september, men det är först idag som jag förmår att skriva ner mina tankar i text. Rubriken var från början "Att vara oönskad". Den passade inte så bra då och inte alls nu. För det är inte vad det handlar om. För mig handlar om det om lojalitet och respekt.
 
Ni som följt mig ett tag vet att jag och min man levde separerade under delar av våren och sommaren. Det berodde på många olika saker. Från min sida handlade det till största delen om att jag saknade stöd och kommunikation från hans sida när jag gick igenom en av de svåraste perioderna i mitt liv. Jag mådde väldigt dåligt av alla hormoner jag behövde ta med anledning av att vi försökte bli gravida genom IVF. Jag hade svårt att klara av livet under behandlingen och jag upplevde att jag var lämnad ensam.
 
Vi var även under separationen överens om att vi ville fortsätta leva tillsammans. Han behövde tid för att bli frisk från den depression han led av då och kraft för att bygga upp sig igen. Under den första perioden bodde han hos sin syster och hennes man, vilka jag har förstått, var ett viktigt stöd för honom under den här perioden.
 
I slutet av sommaren var det inte längre självklart för mig att det skulle fortsätta att vara vi. Jag var redo att gå vidare. Jag accepterade inte längre det beteende han hade haft mot mig under separationen. Jag informerade honom om det och han bestämde sig då för att flytta hem igen. 
 
Vi arbetade för att bygga upp vår relation igen. Bit för bit. Det var stundtals väldigt svårt. De gånger som han tagit initiativ till att kommunicera med mig under våra år tillsammans är lätträknade. Men nu hände det att han själv tog initiativ till att kommunicera med mig och prata om jobbiga saker och faktiskt vara med i att föra vår relation framåt. 
 
Han pratade mycket om sin syster och åkte ofta dit och åt middag. Efter ett tag reflekterade jag över att jag aldrig blev medbjuden och att det inte kom någon hälsning från dem när han kom hem. När jag frågade maken om detta berättade han att jag inte är välkommen hos dem. Han sa att det hade tagit dem så illa att se honom så ledsen. De ville inte heller att han skulle flytta tillbaka till vårt hus och såg helst att vi inte skulle vara tillsammans, berättade han. Jag blev mycket ledsen och sårad, då jag aldrig gjort dem något och vi tidigare haft en god relation. Han tyckte att jag skulle ha förståelse för att det varit jobbigt för dem och att jag behövde arbeta upp ett förtroende hos dem igen. 
 
Vi hade många återkommande samtal och gräl kring detta och jag var mycket tydligt med vad jag tyckte. Minimun för mig var att han pratade med sin syster och berättade att han inte accepterade detta. Min man sa vecka efter vecka att han skulle prata med henne. Men det hade alltid kommit någon emellan. Jag tror det tog nästan två månader innan han överhuvudtaget tog upp ämnet med dem. När han berättade för mig att han hade pratat med dem och jag frågade hur det hade gått, svarade han att de inte höll med honom. Jag frågade, men förstod aldrig riktigt vad de inte höll med om eller om han ens hade varit tydlig med vad han tyckte.
 
Det blev ett allt större problem mellan oss och jag kände mig sviken av honom. Jag upplevde att han valde dem framför mig, när han valde att fortsätta att åka dit trots att han visste hur illojalt jag tyckte att det var och hur mycket det sårade mig. Ytterliga gräl senare kom han hem och berättade att det nu skulle bli ändring: han skulle inte spendera lika många timmar där varje vecka som tidigare. Han blev mycket förvånad över att jag inte blev glad över det. Flera veckor och några gräl senare berättade han att han nu hade tagit beslutet att åka dit varannan vecka istället för varje och att han hade informerat sin syster om det. Han berättade även att systern hade blivit mycket upprörd över detta.  
 
Efter alla dessa gräl gjorde jag mitt bästa för att helt släppa ämnet och min besvikelse över min mans agerande mot mig. Det gick bra i några veckor, kanske lite mer. När han hade pratat med dem på julafton förmedlades ingen hälsning till mig. Några dagar efter nyår meddelade han att han tänkte åka till syrran och jag där brast det för mig. 
 
För några dagar sedan nådde jag min absoluta gräns (och gick över den). Jag ställde ett ultimatum och sa att han fick välja. Han valde mig. Det var ingen glädje. Jag skämdes som en hund och tog tillbaka mitt krav dagen efter. Jag meddelade att jag inte tänker vara en människa som gör sådant. Jag hade faktiskt beslutat mig för att lämna. Det är märkligt, kan säkert många tycka, men för mig är hans beteende mot mig så moraliskt fel att jag hellre går ur relationen än fortsätter försöka stå ut med det. 
 
Idag har det hänt ytterligare saker, som får mig att känna som att jag är med i en riktigt kass såpa. 
Jag är inte ledsen just nu. Men jag är arg.
 
Jag hoppas att era liv går mer på räls än vad mitt gör just nu.
 
 
1 Y:

skriven

Starkt att ta ett beslut, sitter i en liknande situation och velar fortfarande. Hjärtat har inte bestämt sig tror jag....

Svar: Usch då, det låter tufft! Vad är det som har hänt?Ja, hade han inte valt mig hade jag gått. Samtidigt som det inte är mycket till "val" när man väl nått fram till vägs ände så att säga.
Akira Öken

Kommentera här: