Att vara som en klocka

Idag är dagen för BIM (beräknad icke mens) och ruvardag 11. Min cykel är så regelbunden att det skulle gå att ställa klockan efter den. Därför var jag lite orolig igår och tänkte på hur det skulle bli idag. Samtidigt var både jag och min man lågmält hoppfulla när vi igår pratade om vi trodde att det hade fäst eller ej. Vi var överens om att det kändes annorlunda den här gången. 
 
Imorse var det lite, lite blod. Under förmiddagen mycket mer. Ikväll kan jag konstatera att det inte gick vägen den här gången heller. Jag är ledsen, men står stadigt.
 
 

Kommentera här: