Att kämpa på
Jag är så otroligt stolt över mig själv. Mitt i allt.
Jag står rakryggad.
Jag agerar inte på (alla) mina känslor.
Jag skadar inte mig själv.
Jag ger inte efter för destruktiva tankar.
Jag vågar visa mig sårbar.
Jag vågar visar honom att jag vill.
Jag gör sådant jag själv hade önskat att han gjort när jag mått dåligt och befunnit mig på en mörk plats.
Jag sköter hus, hem och djur.
Jag fungerar.
Det gör mig förvånad och ibland en smula upprymd, att jag klarar det.
Men jag känner mig mer osynlig för honom än någonsin.
Han har inte ringt mig på en månad. Inte föreslagit att ses. Inte visat något direkt intresse att reda ut något eller prata. Han mår dåligt, det är väl det han säger, å inte så mycket annat egentligen.
Vet inte riktigt hur jag ska lyckas se det goda i allt som är så otroligt jobbigt just nu. Det finns positiva saker också, som när han för ett par dagar sedan höll min hand och sa hur fin han tyckte att jag är. Att han älskar mig och vill leva med mig. Små saker som är stora. Som jag glömmer hela tiden när världen faller. Om och om igen och jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Jag tillbringar mycket tid i skog och mark. Promenadskorna går minst sagt varma. Vitsippor på grön backe är så otroligt vackert!
