Livet under en IVF-behandling

För mig som är van att göra som jag vill och föredrar att själv bestämma över tider och vart jag ska befinna mig på fritiden är detta med IVF en rätt stor omställning. Det påverkar förstås även arbetet. Helt plötsligt måsta alla möten, tillställningar och liknande preliminärbokas, inget kan bokas helt och hållet i förväg utan man måste alltid lämna förbehåll. På jobbet informerar jag min chef och mina närmaste kollegor om varje steg, de behöver veta för att arbetet ska fungera.
 
Att boka en resa är inte att tänka på. Inte nu och vi vet ju inte heller hur det blir sen.
 
Varje gång vi är ute, hos vänner eller liknande under kvällstid måste det alltid planeras i förväg. Kanyler, injektionsvätska, nässpray ska tas med, förvaras på ett bra sätt, i vissa fall i kylskåpstemperatur. Injektioner ska tas vid samma tidpunkt varje dag och bryr sig inte om att det kan vara en mindre lämplig situation. Smyga in på en toalett och injicera. Igår hade jag glömt att låsa dörren som slets upp av en man. Jag hade precis stoppat undan sprutan och situationen blev på så sätt inte mer märklig än den i vanliga fall blir när man råkar öppna dörren och det redan är upptaget. Men ändå.
 
Ont, trött, sur, glad, ledsen, hoppfull, hopplös, frusen och kall.
 
Man kan jämföra med allt och alla. Men det gör det inte lättare och spelar ju faktiskt inte någon roll i just min situation eller i mitt liv.
 
Det är tufft. Det är fantastiskt att detta går att göra. Det är otroligt att vi får chansen, möjligheten. Det är otroligt jobbigt. Kanske det inte blir något den här gången heller. Eller så blir det det. Det är allt på samma gång och hela tiden.
 
 
 

Liknande inlägg

Kommentera här: