Att bjuda in kreti och pleti till sängkammaren

Funderar mycket, läser mycket. Tvivlar. Oroar mig.
 
Jag har under hela processen tänkt att det bästa är att vara öppen. Att det är bra att alla omkring oss vet att vi försöker bli gravida med hjälp av IVF. 
 
Under helgen har jag börjat känna ett stort obehag. Det började med en fest där släktingar ställde väldigt personliga frågor till mig. Där väcktes känslan av att familj, släkt och vänner står i vårt sovrum. Känslan att det inte bara handlar om omtanke när människor omkring oss frågar, utan att det i en del fall är ren nyfikenhet och att en del människor runt omkring oss kräver att få veta saker som de rimligen inte har med att göra.
 
Jag och mannen har pratat om detta och vi är överens.
Det handlar om oss.
Det här är vårt liv, vår behandling, vårt kommande test.
Vi kommer att bli mer restrektiva med vad vi berättar.
De som undrar kommer vänligt men bestämt att få veta att vi berättar hur det går, när vi väljer att göra det.
 
Nätet, bloggen, diskussionsforum, känns verkligen som en fristad.
Jag är anonym - om jag vill.
Jag berättar vad jag vill.
Och det viktigaste av allt - det finns så otroligt många som befinner sig i liknande situationer med liknande erfarenheter som jag. Det är värdefullt och gör att jag känner mig mindre ensam. Människor som jag vanligen kan prata med om allt, har svårt att förstå och jag har svårt att förklara.
 
En annan del av Gotland. Kargt och lugnt.
1 M:

skriven

Hej!

Jag halkade in här efter att ha följt en tråd på familjeliv angående IVF där jag såg att du skrev. Jag och min sambo ska påbörja IVF (får svar om när på fredag). Jag mår riktigt dåligt redan innan, psykiskt alltså. Förstår dina känslor delvis (inte helt än, eftersom jag inte har börjat IVF-resan). Vet inte vad jag vill med detta. Skicka en hälsning om att alla känslor är okej, att jag förstår det här med att berätta för familj och vänner. Vi har berättat för några i familjen och några vänner. En del hanterar det bra, andra ställer frågor hela tiden, vilket gör mig påmind om hur jobbigt och orättvist det är med ofrivillig barnlöshet. Förstår även det du skriver om att mannen inte är så stöttande som du önskar. Vi är som sagt var inte där än, men redan nu känner jag också så ibland. Ett exempel är att jag har all kontakt med sjukvården och pushar på detta. Nog om mig, jag ville egentligen bara önska lycka till! Jag hoppas att detta är er tur!

Svar: Hej och tack för din hälsning!
Jag har mer eller mindre tvingat mannen att vara delaktig i behandlingarna. Han har fått ge mig alla sprutor och varit den som haft koll på läkemedel och tider som de ska tas. Jag tänker att ni har en spännande resa framför er! Ha med er från början att det är ni som ska vara i fokus. Ni kanske väljer att berätta för er omgivning i början, eller inte. Huvudsaken är att ni gör som NI vill.
Alla är olika och det är inte konstigt om du inte mår så bra. Jag gissar att ni redan gått igenom en del prövningar eftersom ni nu ska göra IVF. Är nog ingen dum idé att redan från början etablera en samtalskontakt med en kurator eller liknande.
Varmt lycka till!
Akira Öken

Kommentera här: