Paus på riktigt

Jag mår bra! Känner ett lugn och då och då en lycka som jag inte känt på väldigt länge.
 
Vi har en paus, på riktigt. Vi ska inte höras alls under en längre period. Det är en enorm lättnad att bara kunna vara jag och inte behöva tänka på hur jag ska hjälpa, trösta och stötta. 
 
Jag har en del funderingar. Förstås. Vi har inte levt tillsammans på två månader och det verkar inte vara aktuellt att göra det heller inom överskådlig tid. Minst två månader till tänker jag, då han inte var intresserad av att fira någon semester tillsammans i sommar.
 
Jag har ett (eller flera) val. Jag behöver inte vänta. Jag kan bestämma själv hur mycket mer tid jag är redo att satsa på vårt äktenskap genom att vänta på att han ska få rätsida på sig själv och bearbeta stora delat av sitt liv. Det är trösterikt.
 

Kommentera här: