Acceptans

För varje dag lär jag mig mer och nytt.
Det är en otroligt påfrestande process som inte på något sätt är spikrak eller självklar.
 
Det går bättre och bättre för varje dag.
Jag saknar honom, men jag har det bra och mår bra.
 
Han är djupt nere och jag är ledsen för hans skull.
Jag vill så gärna hjälpa honom, men det är svårt att veta hur, när han inte ens själv vet vad han behöver.
 
Jag fortsätter att höra av mig och visa att jag finns där för honom och vill honom väl. Han visar inte direkt uppskattning men det är okej. Jag klarar att hantera det. Tänker också att det är viktigt med människor som inte ger upp om en när man mår dåligt.
 
Nu är det en fråga om tid. Och det är ingen som har några svar.
 
 

Kommentera här: