Att vara som ett tivoli

När jag tänker efter och efter att ha läst min egen blogg om hur mitt liv har varit det senaste året, har jag svårt att förstå att jag fortfarande är i ett stycke. Maken till känslostormar och ett humör och en sinnesstämning som pendlar som den värsta bergochdalbana!
 
Hur har jag orkar leva så? Och hur har min man orkat?
Svar: det har vi inte. 
 
Tufft med ständiga nya insikter kring hur operfekt jag är. Det är ju ingen. Men svårt ändå att se det i vitögat.
 
Jag inser ju att jag måste prata med honom om detta. Även om det innebär att jag släpper garden, visar mig sårbar och både blottar och erkänner mina brister och tillkortakommanden. Det gör mig rädd, osäker och får mig att känna mig liten.

Kommentera här: