0

Ett brev till min man

Flytt fältet och staden. Orkar inte med honom. Allt är svårt just nu och hos honom finns inget stöd att hämta. Har så många saker att säga honom, men tänker inte göra det. Har sagt så mycket och förklarat så mycket och han förstår ändå inte. Så jag skriver här istället för att skriva ytterligare något till honom som han inte kommer att förstå eller besvara. Varning för ett mycket bittert inlägg.
 
När vi i mitten 2015 bestämde oss för att försöka bli gravida var vi glada och förväntansfulla inför vad som väntade oss. För mig övergick glädjen i ångest när det visade sig att de p-piller jag ätit, hjälpt mycket bra mot PMS. Mitt liv reducerade med 50 % och jag hade även svårt att leva den återstående delen efter PMS:ens omilda behandling varje månad.
 
Mitt mående var ofta en källa till gräl. Du tyckte att du gjorde så gott du kunde för att stötta. Samtidigt som jag inte kände ditt stöd. Varje gång jag bad dig anstränga dig mer blev det gräl, du kände dig påhoppad och som att inget du gjorde dög. 
 
Upprepa ovanstående scenario en gång per månad tills vi kommer fram till februari i år.
 
Vi gör IVF för tredje gången. Nu långa protokollet. Mitt liv reduceras med nära 100 %. Inget är roligt längre, har inte lust att göra något alls. Det enda jag känner är ilska och ångest. Det går inte över. Jag kan knappt umgås med folk, har ingen lust att prata, med någon, vill bara vara ifred. Arg även när jag är själv. Finns ingen lättnad, ingen mildring. Jag vaknar arg och jag somnar arg, varje dag.
 
Behandlingen funkar och vi får ut ägg som befruktas. Känner något som i bästa fall kan beskrivas som glädje, en kort stund. Sen är jag arg och ledsen igen. 
 
Ett ägg återförs. Kan inte glädja mig. Tänker från början att det är kört. Skillnaden mellan dig och mig är att du varken vet eller känner något av vad som händer efter återföringen. Jag tar en annan medicin än tidigare, den är inte så trevlig. Som ruvare känner du och analyserar varje skiftning i din kropp, all vaken tid. Smärtor, klåda, humör - allt kan vara ett tecken, eller inte. Varje toalettbesök är en dom. Varenda av de tre dagliga införandena av progesteron, med vit applikator, är ett test. Inget av detta vet du något om eller märket något av. Det enda du behöver göra är att vänta.
 
Det är din kropp som är anledningen till att vi går igenom allt detta. Det är inte ditt fel, det är ingens fel. Likväl är det ett faktum. Det är min kropp som utsätts för olika sorters läkemedel med en mängd otrevliga biverkningar. Det är mitt heligaste som hela tiden ska fläkas upp till allmän beskådan för diverse läkare och personal. Du kan bara sitta bredvid. Du gör det bra, sitter bredvid.
 
Du tycket det är svårt att inte veta om du kan röra mig eller inte och svårt att veta vilket humör jag är på. "Detta är svårt för dig med"! Det vet jag. Jag vore dock tacksam för lite nyanser i ditt tänk.
 
Att försöka bli gravid tillsamnans med dig har förstört mitt liv. Nu sitter jag här. Bruten och vet inte hur jag ska kunna laga allt som har förstörts under de senaste två åren.
Barn Dåtid Jag Relation Saker jag tycker Att läsa innantill Barn IVF Ilska Kommunikation Komplimang Kvinnor Kvinnors liv begränsas Kärlek Lite gör mycket Livsleda Läkare Läkemedel Lön för mödan Lördag Män Mörker Ord Orättvisor PMS Sjukvård Svårt att få barn Trötthet Tystnad Uppmuntran Äktenskap Ångest

Kommentera här: