Minnen av aga
Mina föräldrar är två människor som båda vuxit upp på landet. Vi har aldrig pratat om det, men jag är säker på att aga (barnmisshandel) tillämpades under deras uppväxt, som ett inslag i vardagen och familjelivet. Min far har berättat att hans far, min farfar, inte var någon snäll människa. Han har aldrig sagt det i klartext, men det har gått att läsa mellan raderna, att han misshandlade sin fru, min farmor. Jag har aldrig träffat honom och det gör mig inget.
Under min och mina syskons uppväxt förekom aga (barnmisshandel) som ett vanligt inslag. Hade någon av oss gjort något "dumt" eller var olydig så fick vi stryk. Det kunde vara allt ifrån örfilar till, smisk eller slag mot olika kroppsdelar. Emellanåt var vi rädda för våra föräldrar. Ibland kunde mamma säga: "vänta du bara tills pappa kommer hem". Då visste man att man skulle få stryk.
När vi grät och bad dem att inte slå något av syskonen kunde de uppgivet svara "vad ska jag göra då"? Som att de inte visste något annat sätt.
Jag är inte ond på mina föräldrar. Jag tänker att de var produkter av sin egen uppväxt. Dock kan jag aldrig tycka att det är ett försvar för att slå barn. Men det kan vara en förklaring.
Jag kan inte säga hur ofta de slog oss, men jag minns inte det som att det var så vanligt utan något som förekom då och då. Jag har svårt att säga att vi blev misshandlade, trots att jag är medveten om att det var precis så det var. Jag minns att jag någon gång hotade med att ringa polisen, vi visste ju att det var olagligt att slå barn. Då skrattade de och sa "gör det du".
Sista gången pappa slog mig var jag tonåring. Jag slog tillbaka och misshandeln upphörde.
Jag älskar mina föräldrar, men hatar det de gjorde mot oss. Att bli slagen som barn har antagligen påverkat mig på många olika sätt. Både som barn och nu som vuxen.
En sak är jag säker på: i mitt hus kommer aldrig sådana "uppfostringsmetoder" att förekomma.