Den första våldtäkten
Jag var 14 år. Att säga att livet lekte är en bit från sanningen. Men jag var odödlig och kände mig stor, nästan vuxen.
1996, en stor festplats i grannbyn. Jag och en kompis hade träffat några lite äldre killar på dagen. Flörtat lite. Bestämt att vi skulle ses på kvällen.
På väg mot festplatsen med kompis, brännvin, glädje och förväntan. Drack för mycket. Träffade killarna som bjöd friskt. Blev mycket berusad och följde med till deras husvagn för att hångla.
Sa till killen som jag hånglade med, att jag bara ville göra just det. Han tog av mig kläderna och sa att det var okej, "det är lugnt, bara hångla". Sen tog han ändå av mig trosorna och tryckte in den. Jag sa nej och försökte vrida mig undan, men han slutade inte. "Bara lite" sa han. "Jag vill inte det" sa jag. Efter en stund sprutade han i min mun. Jag kräktes ut genom husvagnsfönstret. Klädde på mig. Ramlade när jag gick ut från husvagnen.
Min första tanke var inte att jag blivit våldtagen. Utan att jag hade haft sex med en kille utan kondom och oroade mig för att ha blivit gravid.
Dagen efter kallade min pappa mig för saker som man ibland kallar lösaktiga kvinnor, för att jag kommit hem mitt i natten. Jag tog cykeln och cyklade långt bort till en skog. Där la jag mig och tänkte att jag bara ville dö.
Även om det är mer än 20 år sedan, bär det14-åriga barnet inom mig fortfarande på skulden. Den blev aldrig hans.